Det går bättre och bättre. Jag trivs mer och mer med att vara hemma och att vara med Sonja. Kanske är det för att jag har lite mer vänner nu (operation lära känna folk går ganska bra faktiskt) men främst är det nog för att jag lär känna Sonja bättre och lär känna mig själv som mamma bättre. Det är lättare då.
Samtidigt freakar jag ut fortfarande. Jag är förvånad hur lätt jag har till ilska (men även lätt till skratt och lycka). Och hur ångest kan komma så fort. I natt frekade jag ut för jag kände mig som världens sämsta mamma och för att jag tänkte att nu kommer hela livet vara så här. Jag kommer oroa mig hela livet och gå hela livet med dåligt samvete.
Men sen när jag vaknade, det blev ljust ute, Sonja skrattade med hela ansiktet för att säga god morgon och jag fick lite kaffe i kroppen så försvann allt. Jag är den bästa mamma Sonja har. Ska bara försöka minnas det.
Kärt barn har många namn 
Åh men jag vill att du ska blogga mer igen! :)
Nu när jag läser det här och Rut är tre månader känner jag igen mig vää-häldigt mycket! Alltså, nätterna. Vem är det man blir då, för inte är det sig själv! Men så kommer mornarna och det känns oftast bra igen.