I går var hon bättre, men hon har fortfarande låg feber, ögonen rinner och hon är nu också förkyld. Inte kul. Alls.

Det lär bli en del vaggningar, sitta i soffan och förmodligen dra vagnen genom oplogad snö för att få henne att sova och vara lugn.

Fifi skrev om små pojkar och prinsessor, det vill säga hur könsuppdelat alla grejer till barn är redan när de är små. Och jag håller med henne, läs där!

Vi försöker klä Sonja i det vi själva tycker om, oavsett om det är från pojk- eller flickavdelningen i affärerna. Det är inte svårt egentligen, men det finns två grejer som jag stör mig på hos mig själv.

Det ena är när hon har typiska pojkkläder och folk tror att hon är en pojke. Jag stör mig på att jag irriterar mig på att folk alltid drar slutsatsen att hon är en kille då. Varför gör jag det?

Det andra är att jag får jobba med mig själv för att klä henne i allt jag gillar. Till exempel kan jag ibland vilja klä henne i det som anses väldigt flickigt, men hindras av att jag inte vill att folk ska tro att jag klär henne flickigt för att hon är flicka. Varför gör jag det?

Slutsats: jag måste sluta tänka så mycket.

Nu är klockan 13.37 (!) och hon sover än. Svaret är alltså att det kunde hon, och lite till.

Men så kanske det går om man äter varannan timme hela natten och morgonen. (Vilket inte är helt säkert att hon gjorde för jag minns inte riktigt natten. Trött och borta är mitt mellannamn. Hur kan man inte minnas om och när man är vaken? Då måste man väl sova eller?)

Ungefär 40 minuter orkade Sonja med luciafirandet. Under den tiden hann hon skratta åt alla vuxna, titta förundrat på alla barnen och äta upp en servett. Sen när jag skulle fika på lite kaffe och saffransbulle och faktiskt började prata med en annan förälder, då blev hon trött och gnällig. Så då fick vi gå hem.

Glad lucia på er!

Samtidigt freakar jag ut fortfarande. Jag är förvånad hur lätt jag har till ilska (men även lätt till skratt och lycka). Och hur ångest kan komma så fort. I natt frekade jag ut för jag kände mig som världens sämsta mamma och för att jag tänkte att nu kommer hela livet vara så här. Jag kommer oroa mig hela livet och gå hela livet med dåligt samvete.

Men sen när jag vaknade, det blev ljust ute, Sonja skrattade med hela ansiktet för att säga god morgon och jag fick lite kaffe i kroppen så försvann allt. Jag är den bästa mamma Sonja har. Ska bara försöka minnas det.

Twittrandet går bra och egentligen skulle jag nöja mig med det, om man fick ta emot kommentarer från otwittrare och om det gick att spara (det går ju via något program, kanske borde ta tag i det i stället?)